Resa till rötterna 2001

Nu har vi äntligen varit där! Efter många år av fantasier om det "förlovade landet" beslöt Ethel och jag att ta bilen ner till Lübeck och leta efter de två släktbyarna "Strokirchen." Jag hittade dem på Internet efter mycket sökande. Jag kände mig som Fritjof Nansen eller Nordenfeldt ungefär. Visserligen hade tidigare släktingar varit där förut på den gamla öst-tiden men ändå... Jag hade ett gammalt foto av ett korsvirkeshus som skulle vara en släktgård från en av byarna. Det hade jag hittat i pappas samlingar och var taget av någon från von Strokirksdelen. Vi hade ju farit runt bland släktgårdarna i Värmland och Närke förra året och sovit på självaste Ölsboda så nu var det dags att fullborda verket.

Med Ethel vid ratten och mig vid kartorna drog vi åstad genom den nu obefintliga järnridån. Det var inte helt lätt. Internetkartorna var inte så tillförlitliga. Men med lite "swedeutschenglish" och glada gester plus tyskt gesundheit lyckades vi via cykelbanebreda vägar till sist hitta den första vägskylten med det magiska namnet " STROKIRCHEN ." Det var ingen stor by. Vi såg bara en innevånare, en gammal man som fick besök av en bil som sålde livsmedel. De övriga synliga innevånarna bestod av ankor och höns. Vi plockade några reliker i form av småsten och kamomillplantor att sättas upp på Tyresö. Så fick vi se något intressant. Den gamla gården ? Inne i en lummig trädgård låg ett skönt slitet gammalt korsvirkeshus. Från den vinkel vi såg stämde det inte exakt med fotot men vi vågade inte gå in och titta efter. Ni kan själva jämföra det gamla fotot och den bild vi tog. Någon liknande byggnad hittade vi inte i någon av byarna. Så vem vet.

Vi for vidare till den gamla vackra staden Rhena som låg strax intill. Dit kommer man via E22:an som går från Lübeck till Wismar. Vid Selmsdorf skall man ta av och köra väg 104 mot Schwerin. Rhena tycktes vara en fridfull idyll som ännu ej verkar ha slukats av den västliga "civilisationen" sas. Äldre damer drack stillsamt sitt kaffe på ett café och alldeles bredvid hittade vi klostret där Johannes I Strokerke placerat sina två döttrar .

Så var det dags att fortsätta expeditionen. Man kan faktiskt komma till den andra byn via järnvägen som går mellan Hamburg och Schwerin. De har en egen station. Men "warum soll man es einfach machen wenn man es schön komplisieren kan" som det gamla tyska ordspråket säger. Vi for kors och tvärs på småvägar och nådde via Hagenow slutligen dit. Den var betydligt större men det fanns inga speciellt gamla hus utan verkade mer som en villaförort. Innevånarna betraktade oss vänligt och nyfiket när vi sprang omkring med kameran som japaner. Inga monument över släkten tyvärr. Men man kan ju inte få allt.

Vi for till grannbyn Moraas och intog en gedigen middag på ett nybyggt värdshus. Där kan ni övernatta om ni vill. Efter en Odysseus-liknande nattlig irrfärd på Autobahn lyckades vi trots hällregn och mörker hitta tillbaks till Lübeck igen. Nu var det dags att orientera oss efter pappas bok och hitta de hus som våra gamla släktingar ägt. Det var ingen lätt uppgift. De flesta uppgivna gatunummerna visade sig vara högre än de som faktisk fanns! Men på Fleischauerstrasse nr 79 fann vi ett riktigt härligt gammalt ruckel från 1400 talet. Det hade Peter Strohkerken köpt 1645. Visserligen hade han det bara i fem år men ändå. Det var förfallet och utbränt och ingen visste vem som ägde det. Kanske en god släktinvestering? Vi styrde våra steg mot de finare kvarteren. Marienkirche där Johannes III Strokerke varit canonicus och det magnifika rådhuset där bland andra Johannes I och Jochim Strokerke torde ha varit medlemmar av rådet enligt pappa. Den gamla ståtliga kyrkan blev nästan totalförstörd 1942 under ett bombanfall men har nu blivit återuppbyggt igen. Det var hemskt att se bilder av hur fint det var innan och hur det såg ut strax efteråt. Likadant med rådhuset men det klarade sig betydligt bättre. Vi följde pappas råd från hans bok och åt en god middag i den gamla rådhuskällaren. I "Sciffergescellshafts" gamla källare är det nästan ännu häftigare att sitta. Rekommenderas!

Nu var det dags att se om vi kunde hitta vårt släktvapen nånstans. I det gamla klostret St.Annenmuseum fanns det massor av gamla släktvapen på väggarna. Men! Hast du mir gesehen! De såg nästan likadana ut som vårt... Snopet va? Till och med rågaxen i hjälmen fanns på många av dem. Dessutom var de i olja och i dåligt skick samt i skum belysning. Det gick inte att utskilja om vi fanns med. Men det får nästa generation försöka med som pappa brukade säga. Lübeck var en härlig stad. Trots att tjugo procent förstördes under kriget och återuppbyggts med moderna fula hus så finns det gott om arkitektoniska bakelser att frossa i. Från början var alla hus byggda i tegel men har under århundradena beklätts med puts. Lübeckarna var trevliga och flyttade sig alltid artigt när man ville föreviga deras stad med kameran. Bilden av den stöddige tysken som tränger sig i kön bleknade snabbt.

Det var med viss vemod man satt där på hotellet den sista kvällen. Och när jag plötsligt började läsa i broschyrerna den spännande historien om den försvunna staden Vinetta ville jag stanna kvar och leta efter den. Enligt sägnen skulle det ha funnits en rik stad vid namn Vinetta som sjunkit i havet någonstans utanför Mecklenburg. Den skulle ha sopats bort av en havsvåg eftersom stadsborna förhävit sig. Tre städer gör anspråk på att ha staden utanför sina kuster. I en bukt utanför staden Barth lär den ha legat enligt de som bor där. De har byggt ett museum och har årliga festivaler. Jag kom att tänka på Vildhussen som byggde en flottränna som fick hela Indalsälven att ändra riktning. Tänk om stadsborna bodde i en dal och fick för sig att bygga en kanal till havet. Tänk sedan att havet låg högre och att vattnet sedan forsade in och dränkte dalen. En svindlande tanke. Selma Lagerlöf placerade staden på Gotland i Nils Holgerson. Sagolika tankar. En dag skall jag återvända till sagolandet Mecklenburg och kanske hitta den försvunna staden. Men det är en annan historia.

Kalle Strokirk