Utdrag ur Gustaf Strokirks memoarer

Att jag var stor hundvän redan då, framgår af mitt förhållande till den stora lurfviga bandhunden Max. ( af Dalboras?). Jag var nemligen så god vän med honom - som eljest ej tillät mer än pigan som gaf honom mat, att komma inom räckhåll - att jag fick krypa in i hundkojan, och hände det att jag tog min tillflykt dit, när barnpigan skulle hemta mig för att föra mig till sängs, - och der (i hundkojan hos Max) var jag oåtkomlig. -

Min far hade köpt Lidetorp med en del i Lidefors bruk av min rika och mäktiga farfar på Ölsboda, för att kunna sätta bo och gifta sig. Men egendomen var mager, barnskaran växte, min farfar dog och 1858: års kris tog med sig största delen af farfars efterlemnade förmögenhet, innan der hunnit arfskiftats, och så måste min far söka sig ett bättre lefvebröd än det magra Lidetorp. Att barnen började växa upp och måste sättas i skola, bidrog gifvetvis till denna förändring i hans lefnadsställning.

Han sökte och erhöll platsen som kamrerare i den nybildade Filialbanken i Örebro, och på hösten, i September , 1859 foro vi, mamma och barnen, med undantag av min äldre bror Victor, som redan tidigare på hösten börjat vid Carolinska skolan, och som bodde hos Fru Carin Tegnér, in till Örebro, 6 mils väg. Jag minnes väl huru trötta vi voro när vi sent på kvällen framkommo till det redan ordnade nya hemmet i förhyrd våning i Brismanska gården, men fingo vänta på maten och på att komma i säng. För att ej springa i vägen anvisades vi hvar sin stol, och der fingo vi hålla oss lugna.

Staden Örebro, som då hade, 6.000 innevånare, föreföll mig mäkta märkvärdig, och min förvåning var stor när jag som svar på min fråga, hvem som egde den närbelägna kyrkan fick till svar, att den egdes af alla stadens innevånare gemensamt, och att alltså äfven jag egde del deri.

Brismanska gården var stor och der fanns ett gammaldags bryggeri, hvarifrån i smygar, å magasin o.s.v. funnos många skrymslen och gömställen när man hade några jemnåriga att leka med. I den omedelbart invid framrinnande Svartån fanns tillfälle att meta fisk, - dock föga gifvande - och om vintern skridskoåkning.

Kälkbacke åktes icke, dels voro dåtidens kälkar olämpliga, och dels funnos ej just några lämpliga backar.

Skidåkning var någonting alldeles okändt, och började i Örebrotrakten först fram i slutet av 1870 eller i början af 1880 talet.

Så började läsningen. Först för guvernant - Mamsell Hallén - tillsammans med systrarne och så för informator, hemma hos honom, Christiersson.

Det hände att sedan jag fått mina läxor eller tal att räkna, han tog sin bössa och gick ut för att skjuta - hvad minnes jag ej - och lät mig sitta och vänta i timtal .-

Hösten 1862 vann jag inträde i 1-2 klassen vid Carolinska skolan.

I Brismanska gården funnos några bröder Drake m.fl. inackorderade hos en enkefru Welin, som egde en son, Albert W., jemnårig med Victor, och som blev embetsman, men dog ung, samt en dotter, Selma W. som var jemnårig med mina äldre systrar, och som dog ung i lungsot.

Äfven bodde hos fru W. våra slägtingar Janne von Hofsten och - om jag minnes rätt - Erland von Hofsten som sedan kom till Carlberg, blev officer, gifte sig med min kusin Hilda Strokirk från Degernäs, bosatte sig på Sundby och dog i lungsot vid unga år, efterlemnande enkan och 4 döttrar. Janne v. H. var artist, musikalisk och målade bra. Jag minns att han målade fanan till en snöfästning på gården, föreställande en elefant på en röd duk.

En av bröderna Drake blef sedemera borgmästare i Sundsvall, och collationerade vi våra Örebrominnen. -

En gång då jag kom ned i bryggeriet der de tappade öl, narrade bryggmästaren i mig ett par glas, hvaraf följde att jag blef pirum och måste lägga mig att sofva ruset af mig, den första och så gott som sista gången jag fått mera sprit i mig än jag tålde vid.

Fru Brisman var en barsk gumma, för vilken vi hade en oerhörd respekt ,så att vi ej gjorde ringaste försök att söka komma in i någon av de båda trädgårdarne som funnos å den rymliga tomten.

Det var stor nåd, när det medgafs min bror Victor att få komma in i trädgården och för sin växtsamling få taga exemplar av det der förekommande ogräset, Pestrot (Petasites vulgaris). Af de kastanjer som nedföllo från ett stort Kastanjeträd, voro endast de som föllo på gården åtkomliga för mig att leka med.

Hvad som mycket intresserade mig var det för järnvägen Örebro - Hallsberg pågående brobygget öfver Svartån, och hördes den vid pålningen presterade taktfasta sången väl till gården, och minnes jag ännu i denna dag såväl ord som melodi :" Här går ett och här går två, här går tre och här går fyra, femman slår". o.s. v. -

Min far köpte en stor, strax invid gården liggande äng av bryggaren Brisman. För 10.000Kr. och ämnade der bygga sin egen gård. Grunden var emellertid dålig, hvarföre han föredrog att köpa en större, rätt väl bebyggd gård belägen vid Södra Kyrkogatan N: 103:104, av en enkefru Ågren. Gården utgjorde en hörngård vid S. Kyrkogatan och Ågrens gränd, och låg på andra sidan gränden Rathsmans bryggeri.

Ågrenska gården sträckte sig långt nedefter gränden och derjemte en temligen stor åkerlapp hvarmed min far utvidgade den lilla förut befintliga trädgårdsanläggningen, samt planterade mycket fruktträd jemte en hasselhäck runt den med ett högt, tätt plank inhägnade trädgården.

Min far ville ständigt hava frukt på en tallrik i sitt rum, och åt dagligen ett eller ett par äpplen, och kunde han så småningom också från egen trädgård tillfredställa denna sin njutning, då han valt sådana äpplesorter, som var lämpliga till höst och vinterfrukt.

Inredningen i huset åt S. Kyrkogatan ändrades så tillvida att en stor stentrappa uppbyggdes åt gården så att man från förstugan kom direkt ut på denna, i st. för att förut måst gå ned genom en inbyggd trappa, och ingången till källaren blef inunder denna stora stentrappa.

Från en brunn uppe på gården vid brygghuset anlades en vattenledning, i det att vattnet genom en handdrifven sug- och tryckpump uppfordrade till en å bryggstugubyggnadens vind anbringad cistern och derifrån genom sjelftryck leddes dels till köket, dels till bryggstugans bykkittlar, der det kunde uppvärmas och sedan genom rör ledas in i det innanför bagarstugan inredda badrummet.

Min far tog sig gerna ett varmt bad, och äfven familjen fick tillfälle till samma förmån. Oftast anordnades saken sålunda att det blef badafton, när badrummet uppvärmdes och större vattenmängd uppkokade, så att den ena efter den andra erhöll sitt bad.

På den tiden fanns endast ett allmänt varmbadhus, neml. på stora hotellet der - om jag minns rätt - två badkar funnos för allmänheten - och de lära ej anlitats öfverhöfvan. Man badade då för tiden hufvudsakligen om sommaren kallbad i det fria.

Vi bebodde hela huset åt S. Kyrkogatan. På nedre botten hade min far två rum på ena sidan om förstugan, deraf det yttre, åt gatan var stort, med tre fönster och var hans arbetsrum och bibliotek. Inre rummet, åt gården, var hans sängkammare - åtminstone sedan min mor dött 1869. På andra sidan om förstugan voro två rum, deraf min äldre broder Victor och jag bebodde ett, och det inre först af kusinerna Justus o Teodor Strokirk någon tid, någon vår informator - sedemera intendenten vid Naturhistoriska museum G. Uppmark, och så någon tid af min syster Selma. - Vidare fanns å denna sida af förstugan köket med derinnanför jungfrukammaren, hvarifrån jemväl en spiraltrappa ledde upp till öfre våningen. Öfre våningen innehöll en stor sal, salong, sängkammare "smågossarnes" (Evert och Axel) rum, ett mindre rum der jag bodde, sedan Victor lemnat hemmet.

På vinden fanns rum der flickorna systrarna bodde samt handkammare.

När min mor dött 1869, och Victor och Selma lemnat hemmet flyttade vi öfver i stora byggnaden åt gården, der vi fördelade oss i de båda våningarna, jämte handkammare och (för mig) en snickerikammare och laboratorium i källarvåningen.

De första åren höll min far två vagnshästar, men de begagnades så litet, att hufvudsakliga göra´t för kusken var att motionera dem, hvarföre de såldes.

Det stora Brismanska jordområdet inhägnades och skördades derå blott foder. Der var så sumpigt att ett år upptäcktes ett gräsandsbo, som fick ostört utveckla hela kullen. Så småningom sålde min far byggnadstomter och blev detta sedemera en väl bebyggd stadssdel, sedan de först uppförda små husen å sin sida fått ge rum åt större.

Till gården hörde äfven andel i den s.k. sjettedelsjorden å Stora Ladugårdsskogen, utgörande ett torp, som varit bortsåldt på 50år, men återförts. I enlighet med utgången af processerna om denna donationsgård, afstod min far denna sjettedel till staden.

Efter min fars död 1879, då blott systrarna Lina och Augusta bodde kvar, flyttade dessa upp i öfvervåningen. Sedan Lina jemväl lemnat Örebro och flyttat till Ådö, såldes gården till fru Svea Lundmark.