MAIL INKOMMET 2006-01-14
Värsta Exteriör
Interiör
Hejsan,
Av en händelse hittade jag er släkts hemsida och då måste jag få berätta en liten historia.
Jag har vuxit upp i Spånga inte långt från Värsta gård. Vi flyttade därifrån redan 1974 så det är ett tag sedan det här utspelade sig. Min kamrat Ninna och jag hamnade av någon anledning hemma hos Gudrun och Evert Strokirk och det vi upplevde då har vi burit med oss och ofta pratat om under åren som gått.
Jag tror att det började med att vi var utomhus och lekte i deras fantastiska trädgård. Vi fick plocka frukt om höstarna och Scilla när våren kom. Fortfarande minns jag den finare delen med de stora tujor och buxbom framför altan och de spännande vilda snåren med plommon intill Svandammen, som låg strax intill. Längst ner mot vägen låg ett litet lusthus. Det är roligt för när jag skriver det här dyker så många minnen upp. Det var inte bara Ninna och jag som var där och lekte på tomten. Jag tror att min storebror och hans kompisar egentligen var först där, men att det var mer tillfälligt. Ninna och jag återkom gång på gång. Vi plingade alltid på och frågade först.
Vi var ofta där och hur det gick till vet vi inte, men av någon anledning fick vi också komma in och hälsa på. Fortfarande minns jag huset så väl. Vi satt i köket och drack apelsinsaft. Det fanns en köksingång på hörnan som vi oftast gick in genom. En jul var vi inbjudna att baka pepparkakor. Uppe i Everts arbetsrum fanns ett stort bord. Där hade de en fantastisk julkubba som vi fick titta på. Det gjorde vi - andäktigt! Jag minns att vi smög lite för att inte störa Evert, som satt och läste.
Vi fick också vara med och se hur man la en torkad lutfisk i blöt. Då fick vi gå ner i den spännande källaren. Jag minns fortfarande stentrappan och källarlukten. Var gång jag ser en torkad långa tänker jag på detta.
De här besöken har vi ofta pratat om. Hur vi hamnade hos vår Tant, som vi kallade henne, vet vi inte. Som vuxen är det ännu mer intressant att fundera över vad som gjorde att vi fick ta del av allt detta. Att Gudrun Strokirk hade ett stort hjärta det förstod vi redan som barn, men som vuxen förstår vi det ännu tydligare.
Jag minns också berättelser om barn och barnbarn. Har jag rätt eller fel om någon bodde på Gotland?
När vi var tolv år flyttade vi båda ifrån Spånga. Jag flyttade till Vallentuna och Ninna till Åkersberga men vi håller fortfarande ihop. Ofta, ofta har vi pratat om våra minnen av Gudrun Strokirk. När jag nu såg er hemsida och också fotografierna som visar att det faktiskt är " vår Tant", så bara måste jag höra av mig.
Det vore kul om ni vill vidarebefordra det här mailet till någon av deras barn, så att de får reda på vad deras gulliga mamma betydde för två små tjejer i Spånga en gång i tiden.
Vänliga hälsningar,
Annica Lyngarth, Vallentuna